Proggaffischerna 1967 - 1979 och åderlåtning torsdagen 17 december 2015
Imorse sprang Cecilia och jag på varann här i kollektivet. Cecila hade min gamla mockarock på sig när hon
skulle ut på promenad. Rocken hade jag lämnat in till återbruket, där Cecilia hittade den till sin stora för-
tjusning. Hon hade önskat sig en sån rock sedan länge. Hon är så lycklig med min gamla rock. Att jag har
kunnat ha den på mig en gång i tiden är en gåta.
Cecila deltog i ett kvinnoläger i Danmark sommaren 1976.Hon var efter lägret fylld av
kraft och energi och gjorde vid hemkomsten denna affisch. Det blev en Grupp 8-affisch.
Cecilia och jag var på release-party för affisch-boken på Rönells anikvariat på Birger Jarlsgatan
Där träffade vi flera av dåtidens affischmakare.
Här är jag tillsammans med affischsamlaren läkaren Håkan Agnsäter.
Han var på 70-talet trummis i bandet "Solen skiner".
Här bläddrar Cecilia tillsammans med Anna-Klara Tidholm i affischboken, som de båda förekommer i med
sina affischer.
Här är Anna-Klaras "Köp ingenting"-affisch.
Här är min Filipsaffisch. Filips var en Flower Power-klubb på Regerings-
gatan, där Harald och jag gick och lyssnade på bandet på allas läppar,
Hansson & Karlsson, som Jimi Hendrix kom och jammade med, när han
var i stan. Jimi Hendrix hade ju en svensk tjej, som han också har en son
tillsammans med. Filips existerade bara några månader, eftersom huset
var ett rivningshus. Där byggdes sedan Hamngatsgallerian.
Här följer ett urval affischer ur affischboken.
Nixon dricker vietnamesiskt blod. Det var en gerilla-
affischering på stan, som Moderna Museet lurades
att bekosta.
Det var andra tider förr och Sverige var ett helt annat land än vad det är
idag, konsterar Robert Skalman.
Dagen avslutades på gastomottagningen på Danderyds sjukhus. Där tappar
jag mig på blod var fjärde vecka. Varför? Jo, jag har en sjukdom som heter
hemakromatos, som gör att jag samlar upp järn i blodet. Tappningen heter
venesectio och är samma sak som gamla tiders äderlåtning.Att jag har sjuk-
domen upptäcktes när jag skulle anställas på en kemisk fabrik i Sundsvall.
Företagsläkaren drog den förhastade slutsatsen att mina höga levervärden
berodde på att jag är alkoholist, eftersom jag är sjöman. Detta förnekade jag
å det bestämdaste. Efter en grundlig undersökning på sjukhuset, kunde man
konstatera att jag hade hemakromatos. Jag toktappades under några månader
för att jag inte skulle rosta sönder. Jag har aldrig lidit av min sjukdom, men om
den inte hade upptäcks då hade det slutat med skrumplever och en för tidig död.
Inget ont som inte har något gott med sig, kan jag bara konstatera. Jag fick ett
jobb på en annan avdelning på fabriken, inte på plasttillverkningen som det var
tänkt. Jag delar min sjukdom med rocksångaren Mikael Rickfors, som har varit
ganska sjuk i den.
Jag hamnade istället på karbidfabriken, där jag var med och initierade en vild strejk,.
Sveriges sista stora strejk. 450 arbetare gick ut i en 12 dagar lång strejk. Vi blev
dömda i arbetsdomstolen och fick bara en obetydlig löneföhöjning. Ändå är jag stolt
över att ha varit med om att sätta igång strejken. Det har gjort mig orädd här i livet.
Här sitter jag öch låter mig åderlåtas. Foto: sjuksköterskan Linda, som tar hand om mig.
Det kan ju inte vara en slump att alla som heter Linda är vackra,
(spanska: linda = vacker ) funderar Robert Skalman.