Besök på Ivar Lo-museet och medlem i Ivar Lo-sällskapet. Fredagen 1 april 2016
Med anledning av gårdagens blogg, vill jag säga följande angående Hennings vandring till Stockholm.
Henning var absolut ingen bondson, han var bonddräng och inget annat. Det insåg jag idag vid vårt
besök på Ivar Lo-museet.
Ivar Lo-Johansson bodde på Bastugatan 21 på Södermalm i 65 år, från
1934 fram till sin död 1990, 89 år gammal.
Han bodde i ett par år tidigare byggt hus, med enbart enrummare.Han
bodde på fjärde våningen, där han hade två lägenheter. Den ena var hans
bostad, den andra var hans arbetslägenhet. Han ville ha en bit att gå till
jobbet.
Dörren till vänster är arbetslägenheten, lägenheten som min hustru står framför är mellan-
lägenheten och sällskapsordförande Robert Janson går just in i bostadslägenheten.
Besöket börjar med att vi får se dokumentärfilmen "En författares väg" (1975).
15 personer tittar på den 40 minuter långa fimen sittandes i Ivar Los bostadslägenhet. Då är det fullsatt.
Robert Janson sitter där författaren hade sin säng. Skisserna på väggen är gjorda av skulptören inför tillverkningen av Ivar Lo-bysten. Den ljusblå byrån är författarens egen.
Vår tidigare finansminister Gunnar Sträng berättar om vännen Ivar Lo. De hade båda en statarproletär bakgrund.
Utsikt från bostaden. I parken nedanför, som efter Ivar Los död döptes
om till Ivar Los park. Gunnar Sträng invigde parken. Då kom bysten från
40-talet på plats på den röda pedistalen som syns bortom sandlådan.
Utsikt från författarens kokvrå.
Bysten med Riddarholmskyrkan i Gamla stan i bakgrunden. Bysten är
gjord av Nils Möllerberg 50 år tidigare.
Nu förflyttar vi oss den några få steg korta vägen till arbetslägenheten. Båda lägenheterna är som tidskapslar, där tiden har stått still.
Arbetslägenheten innehåller många böcker och konst som han köpt
eller fått av vänner.
Författaren vid sitt skrivbord (bilden knyckt från nätet).
Robert Janson vid samma skrivbord. Där ligger papper, pennor, glasögon
cigarriller (brunt i taket av tobaksrök)och står ett bläckhorn som om för-
fattaren bara gått ut på sin
dagliga promenad i stadsdelen. På 80-talet stod jag bredvid Ivar Lo fram-
för ett bokhandelsskyltfönster på Götgatan och tittade på böckerna i
fönstret utan att våga tilltala honom. Idag hade jag inte haft minsta pro-
blem med det. Dessutom fick jag av Robert veta att han tyckte om att
prata med folk han stötte ihop med på gatan. Det var ju synd att jag den
gången var för blyg för att våga nåt sånt.
En målning av vännen Bror Hjort.
En X:t Ericson från den, som man idag skulle benämna, kompisen.
En Edvard Munch-målning..
Samtliga målningar är kopior, med tanke på inbrottsrisken.
Arbetslägenheten med namnet Lo-Johansson i gult under brevinkastet.
Bostadsytterdörren med en stripe med texten "Ingen reklam , tack"
under brevinkastet.
Fotografen speglar sig i namntavlan i entrén.
En sällan skådad takmålning i entréhallen.
Ivar Lo tillsammans med en ko någon gång på 40-talet.
1:a maj-talare på Gärdet 1956.
Lo var ett soldatnamn som funnits i släkten länge. Det tog han sig som föfattarnamn.
Det finns två Ivar Lo-priser. Det ena, Ivar Lo-priset, delas ut av arbetarrörelsen genom LO.
Det andra priset kallas Ivar Los personliga pris och delas ut av författare och andra kulturpersonligheter.
Två av mina författarkänningar har fått båda prisen. Den ene är sjölivsförfattaren Ove Allansson,
som fick Ivar LO-priset redan 1988, och det personliga priset 2003. Han dog så sent som i januari i år.
Den andra är min fd granne i kollektivet, Aino Trosell. Hon fick Ivar Lo-priset 2006, och det personliga
priset 1994.
IVAR LO OCH KVINNORNA
Den som kan sin Ivar Lo vet att han hade ett mycket passionerat och romaniskt förhållande till kvinnor.
Litteraturvetaren Margareta Wersäll hade han ett kamratligt förhållande till. Hon har skrivit en bok som
heter "Ivar Lo-Johansson och kärleken, kvinnorna i hans liv och verk".
Han sa själv att kvinnorna i hans liv var "musor, morsor och maror".
Under några år på 50-talet hade han tidvis komplicerat kärlekförhållande till Sara Lidman.
Sara och Ivar.
Sara ville gifta sig och ha barn med honom. Han skriver till henne 1955 "Jag vill inte själv binda mig". Hans kärlek i livet var böckerna han skrev. Han ansåg att "ensamheten var granne med friheten".Han skrev boken
"Blå jungfrun" om deras komplicerade förhållande på Öland.
Så här minns vi mest Sara Lidman.
Ivar Lo gifte sig aldrig. Wersäll skriver också så här " det fanns ljusa, kärleksfulla, till och med lekfulla sidor hos
honom" .
En annan av mina författarkänningar som aldrig kommer att få något av Ivar Lo-priserna är Katerina Janouch,som jag är övertygad om att han skulle älska.
Vi har en gemensam bekant och jag har träffat henne på bokmässan i Göteborg när vi har varit där samtidigt.
Så också med Ove Allansson, som nu tyvärr har gått bort.
Oj, vad mycket Ivar Lo det plötsligt blev, säger Robert Skalman.
.