Bildgalleri-fortsättning söndagen 10 januari 2016
som
Den här bilden av Einar Nerman sitter på vår sovrumsvägg..
Den här tändsticksakens budskap är något att kämpa för och i allra högsta grad se fram emot.
När jag nu redan är i berättartagen kan jag ju fortsätta på min Värmlandsläkts historia, fast den egentligen
på sätt och vis börjar i stenhuggarsamhället på Bohus-Malmön. Två stenhuggare till bröder lämnade tillsammans Malmön
för att hugga sten i norska Drammen. Dom hette egentligen Eriksson, men den ene, Edvard hade jobbat i Tyskland och tagit sig det passande namnet Steiner. Broder Karl August ville inte vara sämre utan tog sig namnet Kvist, eftersom han hade smeknamnet Lilla kvisten. Bröderna var nämligen ganska små.
Där i Drammen, träffade Karl August Anna Maria, som han gifte sig med och började få barn med. 1905
flyttade de till Kristinehamn i Värmland. Då var min mormor Linnea på väg, så hon är den första av barnen
som blev värmlänning. Bröderna Kvist/Steiner startade ett stenhuggeri intill kyrkogården i Kristinehamn.
Dom specialiserade sig alltså på gravstenar och blev med tiden mycket skickliga på detta. Barnaskaran
hos främst Kvistarna ökade ända fram till mamman fick engelska sjukan och dog i det 1918. Då stod pappan
där med elva barn, en del nästan vuxna, men flera också minderåriga. Det var då min mormor som äldsta
dotter, 13 år gammal, fick ett stort ansvar.
Steiner fick en son som döptes till Lars-Erik. Han blev som vuxen stor kasinoägare i London och sågs alltid
i sällskap med den unge Björn Borg, under dennes Wimbledon-segrar (5 år i rad). Lars-Erik var mormors kusin.
Linneas dotterson Robert.
Jag på tågluffning med Alexander och Maxim i Norge 1987. Jag jobbade då på SJ som
produktionsplanerare och åkte tåg gratis hemma, men även i Norge och övriga nordiska
länder. Här står vi och väntar på tåget i Myrdal, som ska föra oss de 1000 metrarna ner
med "Flåmsbanan" till Sognefjorden genom vindlande tunnlar i berget.
I slutändan ska vi sammanstråla med övriga familjen i Malmö,för att med hyrd 7-sitsig
minibuss fara ut i Europa. I Genéve skulle vi sammanstråla med vår nära vän Ingmari
som jobbade för Internationella Röda Korset där. Framåt kvällen efter en mycket het dag
i bussen, rullade vi in i Genéve för att leta efter Ingmaris adress.
Vad som hände där, kräver nästan sin egen berättelse som jag får återkomma till vid ett
senare tillfälle.
Med Ingmari ombord, tänkte vi dra ner till norra Italien
Resan var ett riktigt äventyr, särskilt med den 5 månader gamla Philipp.
När vi pustade ut efter att ha klarat av den 10 kilometer
långa Mont Blanc-tunnel stötte vi ihop med en busslast tyskor, som blev begeistrade i Philipp.
En yppig tysk dam med svällande barm tog Philipp i famnen och han var inte sen med att
ge sig i kast med hennes "Brustchen", till bådas förtjusning.
Robert Skalman på tatuerar-utställning på Sjöhistoriska muséet.
Robert framför en stor bild från TatooJacks tatuerarverkstad i Nyhavn, Köpenhamn. Där
var undertecknad 1969, för att få en speciell blomma, som en skeppskamrat hade fått
hos just den legendariske TatooJack något år tidigare. - Hittar Du blomman nånstans
bland bilderna på mina väggar så ska vi fixa det, blev hans svar. Jag hittade dock infe
blomman jag sökie, så det blev ingen tatuering den gången. Det har jag ångrat sedan
dess. När jag kom tillbaka till Köpenhamn några år senare, var TatooJack död.
Jag visade i alla fall min tatuering jag fick sent om sider. Över mitt by-pass-ärr på bröstet
har jag " Den gröna draken med de röda ögonen" tatuerad av min tatuerare till son Alex
som han gjorde "drakens år 2012". Det står det på kinesiska på bröstet. Förebilden är Ilon
Wiklands illustration till Astrid Lindgrens barnbok med samma namn.
När vi var på en guidad rundvandrig på sjömans-tatuerings-utställningen passade jag på
tillfället att visa min sjömanstatuering offentligt.
Är han inte fin, så säg !
Maxim gjorde sin gymnasieutbildning på Cirkus Cirkör i Alby, förort till Stockholm, med inriktning akrobatik.
Maxim i mitten på bilden, med några av sina studiekamrater.
Maxim är mycket lik "mänsklighetens ansikte", en datorframställd bild från en utställning
som visades på Etnografisika Muséet för några år sedan.
Barnbarnet Fabio Robert med stn lillebror Edwin i
famnen. Det är 20 år mellan bröderna. Dom har inte
samma pappa.
Micha med minstebror Hannes och systersonen Samma konstellation pojkar 10 år senare
Fabio i famnen i köket på Visingsö.
Tuffa grabbar Philipp. Maxim och Micha. Snygga söner !
Mycket glad Philipp med pappa, som kör Djurgårdsfärjan till och från
Gröna Lund.
En nödig stor musiker.
Robert Skalman inspekterar bananlikören han har fått
severad av skönheten bredvid sig, vid ett besök på
Kanarieöarna någon gång på 2000-talet.
Samme Robert Skalman på inspelningsplaten i Småland, för Jan Troells
filmatisering av Wilhem Mobergs "Utvandrarna".
Hjärnkrafts Stockholms-styrelse med Lilia, Svante och Anita i främsta
ledet.
Anna och Lilia kokande gulaschsoppa i Dunderbackens kök.
Ja, om den är riktigt kall, säger Robert Skalman,