Birgitta och jag var på högmässan i Uppenbarelsekyrkan söndagen 10 april 2016
Idag har vi varit kyrksamma igen. Sist var det ju i Katarina kyrka på Södermalm söndagen 20 mars i år.
Nu var vi i vår egen församlingskyrka på Hägerstensåsen.
Sånger med text av biskop emeritus Martin Lönnebo. Lönnebo var den
som sammankallade samtliga biskopar och skrev ett miljömanifest, som
svar på en debattartikel om mijön och kyrkans ansvar, som jag skrev i
Kyrkans Tidning 1987, då jag arbetade som fastighetskötare på Graninge
Stiftsgård på Värmdö, innan jag fick sparken av min chef där, Caroline Krook.
Min avsikt var att göra om stiftsgården och många andra kyrkans fastigheter
till helt igenom miljömässiga förebilder.Jag var ju miljöaktivist på den tiden.
Andra Stockholmsbiskopar som jag träffat är Lars Carlzon, som vigde ett
ett kompispar på 90-talet. Vid bröllopsmiddagen som följde, hade jag biskopinnan
till bordet. Henrik Svenungsson träffade jag naturligtvis, eftersom han var biskop
när jag jobbade på Graninge. Likaså Caroline Krook som var chef (kaplan) där då
och som gav mig sparken, för att hon tyckte att jag var för stökig.
Jag har förresten också träffat hennes föregångare som kaplan på Graninge,
Lennart Koskinen,
sedemera biskop på Gotland. Det var på Henning Sjöströms begravning i den
avkristnade Skeppsholmskyrkan. Det var han som förättade begravningen.
Vid en samling efter begravningen träffades vi och pratade om tiden på Graninge.
Lennart var ju också en stökig person.
Martin Lönnebo har jag aldrig träffat, bara som hastigast hejat på, på Domus i
Linköping. Det var Lönnebo, som tog initiativet till Frälsarkransen och dess radband.
Nog om detta !
Vilken gudomlig kyrka ! Man skulle nästan kunna bli religiös på kuppen.
Columbariet i två plan.
Tre kvinnliga präster och en diakonissa. Nu kan högmässan börja i trygga händer.
Den skönsjungande kören. Däremot var musiken nästan outhärdlig, tyckte vi båda två.
Birgitta har just tagit nattvarden. Säkert 100 av de flera hundra kyrkobesökarna, gjorde detsamma.
Högmässan är nu slut.Vi saknade dock en predikan. Kollektinsamling vid utträde ur kyrkan
är nu tydligen brukligt. Var tog kyrkvärdarna med kollekthovarna, vägen?
Birgitta solandes vid kyrkväggen i väntan på färdtjänstbilen.
"Halva huset" är ute och tre-fikar i vårsolen. Observera Yvonnes fina, långa gröna naglar i vänstra nedre hörnet.
Jag hade redan fått min dagliga 20-minuters dos av sol och måste dessutom skynda vid-
are på min moppe till Tellusbiografen, för att se filmen "Yarden" nu på eftermiddagsföre-
ställningen.
Filmen handlar om den svenska arbetslösheten, och hur människor som behöver pengar för att leva, be-
handlas som boskap utan värdighet.
Arbetsplatsen är en stor biluppställning i Malmö hamn, kallad Yarden. "Boskapens" uppgift är att föflytta bilar
utan att finnas till.
Filmens huvudrollsinnehavare, den svenske intellektuelle i sitt dagliga, men sitt själsdödande. arbete.
Hans förtrogne arbetskamrat, som
han tvingas ange.
Och det här ska vara Sverige idag. Fy fan !
ps.
Efter vår kulturdag, var jag också på Tellus och såg filmen om Ulla Billqvist, "När molnen skingras".
Alice Babs var en stor beundrare av
Ulla Billqvist.
Filmen regissör Lasse Zackrisson var där och svarade
på frågor. Den som visste vem som låg bredvid henne
när hon satte på gasen, men ångrade sig i sista sek-
unden, hen tog svaret med sig i graven för några år
sedan. Zackrisson som inte heller vet, säger att hon
som låg på kudden bredvid Ulla, hon var betydligt mer
känd än Ulla Billqvist.
Zackrisson gjorde en film om Alice Babs några månader
innan hon dog.
Kvällen inleddes med att Johanna Fossum, som sjöng
Ulla Billqvists sånger, dock inte "Min soldat". Den har
ni hört så många gånger tidigare.
Det blev mycket, det här, säger Robert Skalman.
c