Dunderbackens kulturdag lördagen 9 april 2016
Idag gick vår kulturdag av stapeln. Inledningstalade gjorde Cecilia och Frank.
Axel berättade en skröna i byråkratisk miljö där ett mordoffer till slut
försvinner med internposten. Fallet är ännu inte löst, men Axel grunnar
alltjamt på en lösning.
Cecilia spelar upp en händelse ur sitt eget liv på 60-
talet, då hon var en fattig student, klädd i second
hand-kläder.
Hon springer på en fuskpäls på Myrorna, som hon
gärna vill ha för att inte frysa. Hon lyckas låna pengar
av sina föräldrar och köper pälsen.
Den passar perfekt, tycker hon.
Med en så fin päls, måste hon kamma och sätta upp
håret och måla läpparna innan hon ger sig ut på stan.
Nu blir hon uppraggad av mannen
med den flotta bilen
Raggaren spelas av Frank.
Nu sitter hon vid sidan om den flotte
snobben i hans bil.
Efter en kväll på stan, lämnar han av
henne utanför hennes port. Nu vet han
var hon bor.
Dagen därpå kommer han och ringer på och överlämnar
ett stort fång röda rosor.
När den rike snobben upptäcker att hon klär sig som en hippie och ser ut att
leva som en hippie, svalnar hans intresse genast för henne och han
lämnar henne. Enlgt Cecilia är historien självupplevd.
Nu var det Irenes tur att berätta om hur hon seglade
"for peace" i Östersjön på 90-talet, med egen segelbåt,
modell större, med baltisk och rysk besättning.
Dom hamnade på sovjetiskt militärt område, för det
varnades inte för det i sjökortet dom hade. Dom fick problem
med en rysk patrullbåt, som kontaktade dem på VHF. Dom
visade sina kanoner på fördäck, för att skrämmas. Irene klarade
intermezzot med bravur. Hon var ju befälhavare och ansvarig.
Med hjälp av sina rysktalande mannar blev det ine mer än
just ett intermezzo.
Att berättelsen är sann råder det inget tvivel om. Jag tror att
Irene är mer sjöman än jag, åtminstone segelsjöman.
Harald bjöd in alla upp till sin lilla lägenhet om man ville titta
på hans jänvägslandskap, som han har knåpat ihop det sista
året.
Harald med sitt fantastiska landskap och beundrande besökare.
Mjölbilen hämtar krukor vid mjölkpall, samtidigt som en rälsbuss är på väg in mot station-
en. Telearbetare är på väg upp i en telefonstolpe på andra sidan spåret.
Vid nudiststranden kan man bara se en naken man. Säger det nånting om Harald, måntro?
Här pågår midsommarfirande bakom Koppartrans-macken.
Nya nyfikna besökare anländer och Harald förevisar.
Harald har byggt en Busterö-färja till sitt barnbarn Buster. Själv körde jag en gång i tiden
Ljusterö-färjan. Enligt Harald är det jag som står däruppe på bryggan. Fan tro´t.
Harald har också en otrolig samling av Mumin-muggar till beskådande.
Nu har dagens huvudattraktion tagit över vårt vardagsrum.
Så här ser han ut och heter Jan Hammarlund.
Han sjunger fortfarande lika vackert som förr.
Fullsatt vardagsrum med både husets invånare och gäster.
Jan signerar Lenas köp av cd.n "Röda linjen", vår tun-
nelbanelinje. Om valberedningens förslag går igenom
på årsmötet, är Lena vår nya ordförande.
... Tusentals stjärnor över Chile...
Han hade vänligheten att signera min gamla LP från 70-talet. När jag tog till orda i vardagsrummet, tog sig
Jan för pannan, precis som han ville kännas vid den. Jag sade att han sjöng sångerna på skivan som en gud.
Jan och jag broderligt hållandes om varandra. Observera hans "Nej till Nato"-märke på kavajslaget. Han
är självklart en av oss
Han fick även signera denna samlings-cd åt mig.
Så här tar sig KONSTUTSTÄLLNINGEN ut i vår matsal.
Elisabets stämningsfulla vinterakvarell.
Har Ni sett en vackrare bukett tulpaner? Akvarell av
Kerstin Lo.
Ewa E´s alster.
Vår konstbrodös Cecilias miniatyrbroderier.
Marianne L´s "Då och nu" och "Han och hon".
Förebilden för NU. Haralds illgröna plastfotölj i datahörnan.
Birgittas bidrag till konstutställningen. Birgitta som ung flicka och en äldre och rundare
Birgitta. (Modell av ett arkiologiskt fynd långt bortifrån).
Margits bilder.
Omöjligt att inte få reflexer i glaset.
Karin W´s akvareller på ett väggparti.
"Våra buskpioner" av Karin W.
Eva Eis´bidrag till vernissagen.
Samma utställare som ovan.
Hjalles fotografi av en butik i Paris.
Här kommer sånt jag har satt upp lite här och där.
Amaryllis med "min" "Tussilago farfara" i bakgrunden.
Världsuccén Husqvarna köttkvarn.
Toa-pappret, ett välkommet värdepapper.
Mitt linjedop- bevis från 1967, på väg till Sydamerika första gången. Det
kom att bli många resor dit under åren.
Det här är från andra eskapader jag
gjort.
Åh, herregud vad man har stökat till det, säger Robert Skalman.
Du ser lite illa Robert, det fanns två män på nudiststranden, men de håller lite distans till varandra!
Sen sa jag aldrig att det var du, utan kapten Haddock,men likheter finns. Hade inte en aning om att du kört Ljusteröfärjan, utan det var bara en vitsig ordlek med namnet Buster. Vet inte ens var Ljusterö ligger!