Philipps födelse 20 januari 1986 och lite till.
Så här på dagen ett och ett halvt år efter Philipps födelse letar sig tankarna osökt tillbaka till en av livets stora upplevelser och för Philipp en direkt livsavgörande händelse. Han är vårt femte barn och det andra vi fött hemma.
Så här minns jag att det var.
Eftersom vi, precis som när Maxim blev till, fastat tillsammans i månadssskiftet april/maj var det inte helt överraskande att kunna konstatera <tt vi åter var gravida. Det fanns ingen tvekan om att föda hemma igen, utan istället en spänd förväntan att än en gång få välkomna ett barn till världen i familjens sköte.
Inför Maxims födelse för tre och ett halvt år sedan läste vi enbart "Spiritual Midwifery" som verkligen var inspirerande, men nu började vi läsa all upptänklig litteratur om förlossning vi kunde komma över i nägon slags kombination av intresse och ambitionn, men detta gjorde oss efter en tid bara frusterade.Det kändes bara
jobbigt.
När vi någon gång i november fick tag i den då nyutkomna boken "Tillbaka till naturlig förlossning" av den franske förlossningsläkaren Odent blev det som en befrielse för oss. Vad skönt att få tillåta sig att få ta förlossningen som den kommer, att få föda på intuition, att få slippa flåsandningen, som vi inte vågsde avstå ifrån första gången, men som vi upplevde som störande.
Som förra gången gick vi naturligtvis på mödravårdcentralen regelbundet även om vi började långt senare än
brukligt. Där förstod man ju att vi tänkte föda hemma igen, vilket gjorde kontakterna där mer avspända. Inga
fösök till övertalning gjordes och det kändes skönt. Man respekterade oss.
Barnmorskan Lotta (numera Cayenne) i Stockholm, som hjälpte oss per telefon från en fjällstuga förra gången, kontaktade vi någon månad innan och vi bröt ut i ett befriande skratt alla tre (högtalartelefon) när det stod klart för Lotta att vi helt hade anammat Odents filosofi, " Jamen då så, då finns det problem" var hennes spontana kommentar.
Vi kände oss så lugna och avspända att vi när värkarbetet satte igång ordentligt, inte ens avstod att se Heimat på tv, som då gick sent på söndagkvällarna. Lilia intog dock knästående läge i soffan. Efter filmen åt vi lite grand, innan Lilia ville ta sig ett varmt bad. Hon hann inte mer än ner i badkaret förrän vattnet gick och det var så klart och fint att det förenade sig med badvattnet när vågorna lagt sig.
Vi begav oss skyndsamt till sovrummetnere och nu gick det furt. Sovrummet var iordningställt med madrasser på golvet, men den upphängningsanordning jag konstrueratför att Lilia skulle kunna föda huksittande, hann jag aldrig få upp i kroken som för ändamålet monterats i taket. Jag hann duck ringa Lotta (mitt i natten igen) och be
henne vara med och lyssna genom högtalartelefonen, för nu var utdrivningen i full gång..
Våra fyra barn som sov runtom i huset, hade vi tänkt denna gång skulle få vara med, men vi hann tyvärr inte väcka dem.
Lilia stod på alla fyra och födde fram en pojke till- Jag tog emot honom i mina händer, han skrek lite och mamma tog honom i sin famn, medan jag i glädjerus sprang in i småpojkarnas rum och fick upp Maxim, som föddes för två år sedan på en timme när i rummet ovanför. Maxim studsade omedelbart upp ur sängen och vi sprang tillsammans in till storebror. Sacha, fyra år, visade sig sova ostört i våran säng, dit han tagit sig på egen hand
utan att vi märkt honom. Där hade han sovit under förlossningen utan att vakna. Jag ruskade liv i honom, han såg sig förvirrat omkring, men föll åter i sömn.
Maxim däremot studsade och var jätteglad och lollebror sög på tutten som mamma feikostigt erbjöd honom.
Nu var det Tanja och Mchas tur att väckas, där dom sov i sina rum en trappa upp.och snart var vi samlade
inklusive Lotta i telefonen. Tanja konstaterade med en lätt suck att hon än en gång hade fått en brorsa.
Nu kunde vi klippa navelsträngen, som slutat pulsera, men moderkakan hade ingen brådaska ut, varför Lotta efteren hakv timme från födelsen, föreslog att jag skulle hjälpa den på traven genom att dra lätt i navelsträngen bakåt mot stjärten. Påhejad av Lotta behövde jag mer än lätt medan Lilia krystade innan den till slut gav med
sig och gled ut hel och fin.
Vi tackade Lotta för hjälpen, så hon äntligen kunde återgå till sin sömn. Maxim och Micha hjälpte mig att tända
en marshall, som vi satte ut i vinternatten Trötta men lyckliga somnade vi efterhand in en efter en. När Maxim slutade studsa är obekant, men han sov då längst av alla. När han väl vaknade var han lika pigg igen och skullr byta blöjor och tvätta lillebror lika nyfiket och kärleksfullt varje gång.
Philipp tre timmar gammal. Observera hans passgångsliknande knipande ocg spretande med fötter och
händer.
Ja, så var det för 18 månader sedan.Maxim studsar fortfarande fram genom livet och lillebror Philipp följer tätt i hans spår. Energin bara sprudlar om dessa två pojkar. Som förälder önskar man ibland att dom nån gång kunde vara lite stillsamma.
Omgivningen förvånas över att Maxim och Philipp är så tidiga med att gå (Maxim vid 9 månader och Philipp
vid 8 månader), prata, osv, men det tycker inte vi är så konstgt. En gynnsam fostertid och förlossning är säkert av stor betydelse. Genom den uppmärksamhet och stimulans de fick redan i mammas mage tror vi helt enkelt att de börjat sitt aktiva och inlärningen tidigare än kanske de flesta andra barn. Liksom våra andra barn, har Maxim och Philipp som spädbarn alltid sovit hos mamma och pappa och fått amma så länge dum velat. Philipp gör bådadera fortfarande.
Philipp och Maxim i ett äppelträd några år senare.
Philipp två och ett halvt år i mama Lilias knä.
Tröstnappar har dom ingen erfarenhet av och knappast heller av att dras omkring i liggvagn. Dom har mestadels
burits på eller under armen, i sele på magen eller i bärstol på ryggen. Många syskon är också en bra livets skola tror vi. Att Maxim och Philipp dessutom är familjens enda vegetarianer från födsen hör också till bilden.
Ingenting var mer naturligt att Lilia i höstas började "Föreningen för föräldra- och förlossningsförberedelses"
utbildning till förlossningspedagog, när hon fick klart för sig att det fanns en sådan. Lilia har även hunnit hålla en egen kurs i föräldra- förlossningsförberedele, som ett alternativ till sjukhusens konventionella psykoprofylaxkurser.
Robert Kalmér, Sundsvall
Denna berättelse har tidigare varit publicerad i tidningen "Föda hemma" , där vi varit aktva.