robertskalman.blogg.se

Jag har bara fått sparken 2 gånger av samma anledning. Vidare om detta längre fram.

Låt oss först läsa Lasse Anrells krönika.

 

En av de saker jag tänkt på genom åren är chefer. Det som jag kommit fram till är att det nästan genomgående

är så att de problem man haft  på sina olika jobb är såna som har skapats av chefer.

Håller ni med ? Skulle tro det.

Jag fick nästan en religiös lyckokänsla när jag läste en serie före jul i Dagens Nyheter av Macej  Saremba. En serie som handlade om svensk sjukvård. Ett av avnitten hade rubriken Sexualiteten i Jämtlands län. En text med en sån rubrik måste man ju läsa. Det var 20 000 tecken av ren hälsodryck. Den handlade om svensk sjukvård i allmänhet och om sjukvården i Jämtland i synnerhet.

Och den handlade om chefer.

Den slutsats jag drog var att det finns ett direkt samband mellan hur många chefer och byråkrater och tjänstemän man har inom vården - och hur många långtidssjukskrivna vårdarbetare man har.

Alltså: folk på sjukhusgolven orkar inte med alla chefer som kommer in och omorganiserar och lägger sig i och

gör sig duktiga.

Det stod  inte så direkt i artikeln men det var så jag tolkade det.

 

I Halland har man minst sjukvårdsbyråkrati - och minst antal långtidssjukskrivna.

I Jämtland råder motsatsen; flest byråkrater som ska hjälpa personalen att fungera bra - sålunda flest utbrända och sjukskrivna.

Jag ropade heureka när jag läste det.

Precis så är det. Jag har alltid haft det jobbigt med chefer. Några har jag älskat,  några har jag hatat. Men ju 

fler de varit - desto jobbigare har det blivit och desto sämre har jag och kamrater arbetat. Det törs jag nog påstå.

Jag tror jag vet varför.

Chefer måste hela tiden motivera sin existens.

Chefer behövs ju egentligen inte. det är ju hela tiden andra som gör jobbet. Alltså måste chefen uppfinna sitt jobb varje dag.

Den anställde vet vad han ska göra. Skriva en krönika, torka bort bajset i rumpan på Agnes, sätta i nya glöd-lampor i hallen. För att klara detta behövs ingen mamma, för vi är ju vuxna.

Chefen har alltså egentligen inga uppgifter. Bara papper. Alltså måste han märkas.  Göra sig synlig. Låtsas att

han tjänar lite pengar åt sin chef. 

Han måste återskapa sin särimnergris varje dag. Det kan inte vara kul. Om han inte lyckas får han inget beröm från sin chef och är det nåt som driver våra svenska chefer så är det den oändliga törsten efter beröm uppifrån.

Jag hör varje dag storys om dumma chefer som gör att de duktigaste på jobbet slutar - eller blir sjuka.

Och jag hör också varje dag storys om chefer som förökar sig genom delning. På ett av mina vjobb hade vi två chefer för tio år sen. Nu är de snart 27. Ju fler de blir, desto mer petar de i organisationen och vill lägga sig i och skava. 

En person jag känner hade jobbat 98 timmars övertid för att rädda ett viktigt projekt. Det var ett projekt som cheferna  sa var OHYGGLIGT viktigt. När hon kom hem på kvällen efter två veckors konstant arbete, helt ut-

schasad, och öppnade sin mejl låg där ett brev från personalavdelningen:

- Det här är en varning. Du har ringt alldeles för mycket mobiltelefon sista tiden. Om du inte omedelbart vidtar åtgärder för att akut skära ner ditt mobilanvändande dras den omedelbart in.

Charmigt.

Alltså: ju fler chefer man får - desto sämre kontakt med sina anställda får de och desto bättre kontakt och sammanhållning får de  inom sin egen lilla ständigt växande sekt.

Sjukvården är lika förvirrande. Saremba skrev om hur en person i Jämtland skulle ha hand om EU-anpassningen

(?) av sjukvården i Jämtland. Hon kunde ingen engelska och fick börja med att lära sig det - i Birmingham.

Smart. Inte så billigt kanske.

Samtidigt var det - det vet jag för det är alltid det - nån undersköterska i Jämtland som blev inkallad till chefen och fick en utskällning för att hon använde för många tvättlappar och tillbringade för mycket tid med varje patient.

Att det sen verkar finnas ett samband i mitt liv mellan att alla organistioner jag ingår i verkar få fler chefer hela tiden och att det kanske beror på att JAG är jobbig är en sak som jag tänker blunda för.

Man vill ju inte bli långtidssjukskriven.

 

LARS ANRELL                                                          ...hoppas att han inte blir avskedad för den här krönikan

 

 

 

Sån här är verkligheten. Det kan jag intyga.

Jag har visserligen bara fått sparken två gånger (från Staten)..

Den första gången jobbade jag inom Svenska kyrkan. Hade en kvinna som chef (sedemera känd biskop) som jag inte alls kom överens med. Hon gav mig ett halvårs lön om jag gick omgående. Det gjorde jag med besked.

Hade flera andra jobb i bakfickan.  Så mycket har jag inte tjänat, som just då.

Andra gången hade jag också en kvinnlig chef, som inte var riktigt klok. En riktig lurendrejare, som jag avslöjade. Rederiet gav mig sparken, för det var en sån chikan för dem att dom hade anställt henne bara för att hon blev deras första kvinnliga chef, som en slags  fjäder i hatten. Jag fick gå med två hela årslöner utan arbetsplikt.

Kunde man avsluta sitt arbetsliv bättre ?

Två år senare fick jag motta en guldmedalj (NOR-medalj) för Nit och Redlighet i 30 år i Statens tjänst. Staten  är duktig på att räkna tjänsteår (SJ, Kyrkan och Vägverket). men hade tydligen inte pejl på vad som hänt under tiden.

Det märkliga var att det var två kvinnor inblandade. Jag som alltid har haft så många kvinnliga kompisar redan från gymnasiet.  Kvinnor som bär sig åt som män har jag dock aldrig kunnat förlika mig med.

 

Detta blev mitt arbetsliv. Jag har alltid varit en "Wistleblower" till mångas förtret.

Men jag har ingen anledning att klaga. Jag hade ett gott liv på oceanerna och fick uppleva hela vår värld och avsluta det med en stor familj och många barnbarn. 

 

Robert Skalman