robertskalman.blogg.se

Jag har nu för vana att göra vattengympa i det  27-gradiga Vättervattnet i Kumlabybadet här på ön. Jag har kunnat påverka så att det sedan förra året finns ben stång alldeles under vsttenytan i den djupare delen av bassängen, som sluttar från 0,8 meter till 2,0 meter. På det djupaste bottnar jag alltså inte. Just där gör jag min vattengympa. Jag gör olika streck-övningar, trampar vatten eller cyklar (minst 30 minuter per timme jag brukar vara i bassängen varje dag, istället för motionscykeln jag cyklar på i verkstan). Dessutom går jag på botten tvärs över bassängen 5 - 6 gånger (11 meter bred bassäng ) med simrörelser med armarna

varje dag.

Denna dag hade jag fått en ny och väldigt styv korv, som man har under armarna som stöd och flythjälp. Det bar sig inte bättre än att korven gled av mig där jag

inte bottnar. Försökte när jag tappade balansen (som jag saknar ) försökte jag nå stången, men var för långt ifrån. Började sjunka och drog i mej en del vatten, sprattlade i vild panik och på något mirakulöst sätt få tag i stången, en fast punkt. Började hosta ur mig vattnet jag dragit i mig och kunde ropa på hjälp.

Badvakten som var inne och räknade dagskassan, blev lika skärrad som jag. Småpojkarna som satt pratade vid bassängkanten, hörde bara att jag hostade

förskräckligt, men förstod aldrig att jag höll på att drunkna. Vi var dom enda på badet så sent.

När den unga badvakten och jag hade lugnat ner oss, satt vi och pratade om vad som hade hänt. Jag sa då att jag hittills lyckats överleva två hjärtinfarkter,

fvå stroker och nu en drunkning. Då säger hon skämtsamt - Det är inte Din tid att dö än. Nej, det verkar inte så. Min kompis Lappen fyllde 70 år för två år

sedan. När jag var och gratulerade honom, säger han att jag är bjuden på hans 100-årskalas också. - Ja, jag kommer självklart, svarade jag. Jag måste alltså

leva minst till jag är 98.

Jag har en norsk kollega som också är sjöbefäl och dessutom journalist. Han skrev sin första kriminalroman, som hette "Den drunknar ej som hängas skall"-

Han var också under flera år redaktör för den sant kommunitiska tidningen "Klassekampen". Han heter Jon Michelet och är något äldre än jag. Han har skrivit

flera böcker om Norge under kriget och har skrivit flera böcker om fotboll tillsammans med Norges andre stora vänsterförfattare Dag Solstad, som han delar fotbollsintresset med. 

Jon Michelet gav 2012 ut det årets största norska romansuccé  "Skogsmatrosen, en havets hjälie". Den skildrar norsk sjöfart under kriget. Alla norrmän har väl 

en relation med både sjöfarten och kriget. Därav succén. En andra bok i samma ämne finns redan och en tredje är på gång. Böckerna, som är riktiga tegelstenar och kommer säkert inte att översättas till svenska. Därför läser jag dem på norska. Det är ganska lätt när man kan ämnet.