robertskalman.blogg.se

Min inramade Filipsaffisch, utförd av italienaren Granpiero Tartagni.

 

Efva Attling var bara 15 år 1967 och hörde till de allra yngsta av de som hängde på Filips.

- Jag gick i Bandhagens läroverk i nian och jobbade extra på Åhléns där jag plockade disk på kaféet. Jag hade 

myror i benen, var glad och entusiastisk och tyckte att skolan var en boja, minns hon.

Bill Öhrström var 24 år, med långt rågblont hår över axlarna, nyss hemkommen från San Fransisco och driv-

kraften bakom Filips.

- Jag var musik- och livsstilsintresserad och väldigt trygg i mig själv, jag var öppen för alla experiment. Samiidigt

som jag trodde att alla andra också var det, fullständigt orädda, trygga utan att ha något at förlora.Det var inget som hette vinstintresse då utan man ville bara vara engagerad av någonting. Det är så svårt att föreställa sig idag. Det var en annan slags ekonomi. Vi hittade en livsstil som var nästan kostnadsfri. Man kunde kratta kyrko-

gårdar i en vecka och så klarade man sig några månader på det. Värre än så var det inte, räkningar hade man inga och det var lite av en sport att göra allt gratis.

Klubb Filips har för den intresserade alltid varit legendariskt och mytomspunnet.. För även fast Filips bara var öppet i drygt fyra månader kom det att i de gamla kafélokalerna växa fram en musik som var nydanande och experimentell. Klubben var något eget, ett slags mellanrum från den efterapande beat-musiken till den politiserande proggen. Filips drevs av bland annat  Jan Carlsson, idag rikskändis under namnrt Loffe. Då trummis i duon Hansson & Karlsson. 1967 var Carlsson 30 år och en respekterad jazztrummis som hade stora framgångar med sitt nya band tillsammans med Bo Hansson. Hansson & Karlsson hade sin utrustning i ett rum

i lokalerna där de repade och jammade.

- Jag var med och startade Filips tillsammans med Bill Öhrström. Jag och Bosse ville ha ett eget ställe att spela

på samtidigt som jag ville förverkliga vissa idéer om show. 

Bill Öhrström hade tidigare spelat tillsammans med Bo Hansson i The Merrymen, ett ganska tidstypiskt popband med influenserna hämtade från de brittiska öarna och den amerikanska bluesen. Men 1967 var Öhrström  navet i den alternativa musikscenen i Stockholm. Bill berättar:

- Jag jobbade för Simon Brehm på hans konsertbolag och hade all information och kontakt mellan de etablerade och de oetablerade. Jag hade producerat en skiva med Lollipops som till min stora förtjusning blev utgiven av ett bolag i USA. Jag fick åka dit för att presentera mig och göra lite promotion. Direkt när man kom dit och var lång-

hårig, tände på och tillhörde skivbranchen så var man med överallt. Jag landade i San Fransisco samma dag som det var en jätte Be In i Golden Gate Park. Det var där 1967 som allting av det man gick och drömde om

öppnade sig.

Bill kom hem till Sverige igen under våren med allt det nya han upptäckt på den amerikanska västkusten i huvudet. Startskottet för Filips skulle komma lite oväntat.

Tillsammans med alla de som ställde i ordning hovkonditoriet lokaler öppnade Bill Öhrström dörrarna till Filips den nionde augusti 1967. Till Filips knöts tre husband, Mecki Mark Men, Baby Grandmothers och givetvis Hansson & Karlsson.

Till Filips drog den hippa ungdomen. Den sökande efterkrigsgenerationen, Här var det friare och kamratligare.

På Filips rådde den öppna toleransen.

Efter Avalon och Fillmore på den amerikanska västkusten var Filips nummer tre. Det fanns ju inte något ställe på östkusten eller i London som var lika coolt som Filips, säger Bill Öhrström.

Anders Lind var 21 år och Filips egna ljudtekniker och DJ.

- Vi som jobbade på Filips hade ju tillgång till våningarna och logerna ovanför klubben. Långt innan insläpp ringlade en kö på Regeringsgatan ända ner till NK.och man kunde höra pinglor från besökarnas kläder då många hade någon slags psykedelisk klädsel.

Eva Swedenmark besökte klubben tillsammans med vännen Ulla. Iklädd afghanpäls och beställde milkshakes i baren. Det var vad plånboken tillät. Något nytt hände i Stockholm. Klart vi gick dit och lyssnade på musik,

hängde runt och pratade med alla. Filips var ju en del av livet; det var nöje, lite psykedeliskt, lite flum.

Eero Koivistoinen  studerade musik på Sibelius-Akademien i Helsingfors säger: - Filips var en vild klubb med en juste vibb och hippa besökare.

På Filips hängde också många av de amerikaner som deserterat från Vietnamkriget och som tagit sig till Stockholm.

- För desertörerna som kom blev jag den lokala kompisen eller brorsan, för jag var införstådd med den amerik-

anska kulturen och kunde prata som en av dem. Dom var ju på Filips. Vi representerade ny amerikansk kultur,

så det var väldigt viktigt för dem att vi fanns där, säger Bill Öhrström.

Bilden av Filips som ett fyra månader långt happening växer fram, en interaktion mellan musiker, besökare, DJ´s

och arrangörer. Thomas Mera Gartz berättar:

- Folk var så hippa de kunde i den nya tiden, i den tidens utseende och attiraljer. En stor skillnad var att nästan

ingen var rik och vräkte sig med  detta. De var någon annan stans. Här var den nya tidens hippies, innan de blev hippies.

Thomas fortsätter:

- Dåförtiden var ingenting sent jämfört med nu. Folk kom säkert ganska tidigt, de senaste plattorna spelades i högtalarna och ljusorglarna i taket jobbade. Banden började spela efter ett tag medan det senaste i ljusväg, som stroboskop, blinkade på och alla flippade ut så mycket de kunde. Studsade runt på golvet i en slags nypåhittad dans.

Thomas Tidholm spelade sopranosax med Thomas Mera Gartz i Pärsson Sound, var 24 år 1967 och poet med

diktsamlingen "Raka spåret" utgiven under året.

- Jag minns i stort sätt ingenting. Bara att det var väldigt mörkt. Svårt att se folk överhuvudtaget. Ingen kunde prata för det var skithögt ljudpådrag hela tiden.

Efva Attling var på Filips för att träffa nya kompisar från alla delar av Stockholm.

- Jag dansade, dansade och dansade, minns Efva.

Filips hade enligt Bill Öhrström fullt hus varje kväll och tog in melan 300-400 personer. Klubben hade inget alkoholyillstånd. 

- Det fanns ingen alkohol, bara te, kaffe och skitgoda mackor, minns Anders Lind.

Judy Ames studerade musik-  och teater i Kalifonien innan hon begav sig ut på resa genom Europa. I Paris träffade hon Steve Roney som bjöd in Judy och hennes reskamrat Philip till Stockholm.

- Steves flickvän Anita och jag skötte köket tillsammans med unga människor från hela världen, till exempel Pietro från Italien och Fransesco från Venezuela. Vi handlade, bakade och städade till musik av Byrds och

Supremes. Vi gjorde smörgåsar, sallader, pizza, cookies och bakelser.

Brian Godding var 21 år 1967 och spelade gitarr i Londonbandet Blossom Toes som uppträdde på klubben fem kvällar i slutet av augusti.

Hasch och marijuana sågs inte som  något  allvarligt under det sena 60-talet.

- Alkohol var inte så viktigt och "inne" på den tiden.

Det är bra att komma ihåg att det inte var något blandmissbruk som det blev med Stoffe och Kentas generation. Bill fortsätter:

- Jag tror det var Mick Jaggers brorsa Chris och Eric Clapton, som skulle åka hem till Englad men inte hade några pengar till båten. Så jag gav dem pengar ur Filips kassa. Som  tack fick vi en liten madicinflaska med 

"syra", LSD.

- Det gick rykten om att det inte bara var choklad i kladdkakan, minns Efva Attling.

Janne Brandter, ljudteknikern, har en lite annan bild:

- Drogerna var mer någon annanstans på stans diskotek, pillertrillarna och det öppna rökandet var mer vanligt i

Gamla Stans källarklubbar.

Men droger var en mindre del av upplevelsen av Filips för de flesta. Istället var det klobbens atmosfär, dess ljus, konst och musik, som stod för ruset.

- Jag var väldigt drogfri av mig och tyckte milkshaken var toppen. Men nog var det en del som rökte hasch, 

berättar Eva Swedenmark.

På Filips spelade förutom husbanden bland annat Pärsson Sound, Bossom Toes, Peps Persson, Don Cherry,

Lasse Werner och Christer Boustedt. 

Men två besök sticker ut i Filips historia. Det ena var när Jimi Hendrix kom förbi, antagligen en kväll i september och jammade med Hansson & Karlsson, med Bill Öhrström på congas. Det andra celebra besöket var när Jimmy Carl Black från  Frank Zappas Mothers of Inventions spelade med Baby Grandmothers.

_ Det är klart att det var spännande att stå där och spela congas mellan Jimi, Bosse och Janne, säger Bill och

fortsätter: 

- Men Jimi var ju en polare som bodde hemma hos mig. Dagen då han skulle spela på Gröna Lund hängde vi där och körde radiobilar. Det kostade nog en krona att köra. Det kom fram en gubbe och frågade om vi skulle åka mer. Jimi hade ingen koll på svenska sedlar så han tar fram en hundring och säger: "Let me know when it´s up". Sen så blev det femtio åka till.

Även Efva Attling spelade med Jimi Hendrix under hans besök på klubben.

- Jag brukade ibland spela congas med Baby Granmothers, dom jag fick låna av Bill Öhrström. Efter att Jimi Hendrix Experience hade spelat på Grönan var det stor fest. Då dansade jag med Noel Redding hela kvällen 

och senare spelade jag faktiskt med Jimi och gick direkt till skolan dagen efter. En kompis gick hem med Jimi

efter kvällens slut, minns Efva med ett leende.

Bästa minnena från Filips är ett gig när Don Cherry´s musiker kom upp på scen och jammade med oss för fulla muggar. Det blev troligen ett 90 minuters set. En annan gång var jag helt uppe i en lång improvisation, med ögonen slutna. När jag sedan tittade upp, stod John  Mayall rakt framför mig och diggade.

Idag finns en hel del att lyssna på för den som vill ta del av det som ägde rum på Filips.  Baby Grandmothers finns utgivna med låtar från olika spelningar under september och oktober 1967. Ett smått fantastiskt tidsdok- ument inspelat av Anders Lind. Han kom senare att starta skivbolaget Silence för de pengar han fick  för en inspelning med Hansson & Karlsson från Filips.

Ännu är dock en av de myter som kretsar kring klubben obesvarad.Existerar det verkligen en inspelning från den kvällen då Jimi Hendrix jammade på Filips? Det svaret sitter Anders Lind inne med.

- Jag spelade in Hansson & Karlsson, Baby Grandmothers, Blossom Toes samt olika jamsessions, bland annat med Jimi Hendrix.

Den  legendariska spelningen har aldrig släppts, men klipp från spelningen har läckt ut.

Filips korta existens kom att sätta större spår i svenskt musikliv än någon kunde tänka sig när det begav sig.

Bill Öhrström beskriver de fyra månaderna som en epok.

Idag genererar Anders Linds inspelningar nya beundrarskaror åt banden och väcker en nyfikenhet kring vad som

egentligen ägde rum på Regeringsgatan 27 - 29.

Det gamla hovkonditoriet och huset det inrymdes i skulle stå kvar till sommaren innan det demolerades. Idag finns som sagt inget kvar av Filips. Resterna fraktades bort till Högdalstopparna. Kanske skidade Ingemar 

Stenmark över en bit fluoriserande väggmålning när han uppvisningsåkte där i mitten av 70-talet. Trots det lever Filpips idag mer än det gjort sedan den där januarikvällen 1968 då dörrarna slogs igen för sista gången.

Bill Öhrström berättar:

- Filips var alltid så nära och känns fortfarande nära. Det var en oundviklig del av min uppväxt. Filips la grunden

för en ny slags öppenhet.

Judy Ames får avsluta:

- När jag ser tillbaka så var tiden på Filips en av de mest spännande perioderna i mtt liv.

 

Texten är lånad från KOLET på nätet under namnet "Historien om klubb Filips", skriven av  en Jonas Stål. Texten är nedbantad efter mitt huvud.

 

Detta Filips var jag alltså med om när det begav sig. Var där med min klasskompis Harald åtskilliga gånger

dom där månaderna. Jag hade några gånger med mig min Rolliflex och tog en del bilder i svart-vitt. Dessa 

bilder har tydligen blivit unika, för det finns inte många bilder från Filips. Var det bara jag som fotograferade

där? Det finns exempelvis ingen bild på Jimi Hendrix på Filips. Mina bilder har Janne Brandter scannat, för 

han håller på med en bok om klubb Filips.

Här kommer några av mina svart-vita bilder: